ett långt inlägg om ett random möte

Läste just en artikel i aftonbladet om att en helikopter med amerikanska soldater kraschat i afghanistan. För någon månad sedan skulle jag inte brytt mej alls, inte efter att ha sett bilder på hur amerikanska soldater torterar deras fångar. Men nu svider det til lite.
För cirka en månad sedan på tåget från helsingfors hade jag fått plats brevid en man i 20-årsåldern. Jag sa hej, och tänkte sträcka fram handen för att presentera mej, men mannen tittade snabbt på mej för att sedan vända sej mot fönstret, nehepp tänkte jag och satte mej ner. Mannen hoppade av kort därefter, och på hoppade en annan man i 30-årsåldern som skulle ta 20-åringens plats. Jag såg direkt att han inte var finsk, och att han knappast åkt tåg i finalnd förr, förvirrad som han var. Han visade sin biljett för mej och jag berättade att hans plats var den brevid mej. Vi presenterade oss och han satte sej ner utan att fortsätta konversationen, hans bror som bor i finland hade berättat att det är så man gör i finland. Men jag var inte nöjd så, utan gjorde ett nytt försök med att presentera mej för en främling som man delar bänk med på tåget. Denna gång gick det mycke bättre, jag fick veta att Mark var american, att detta var hans första gång i finland, och hans första gång utanför afghanistans gränser sedan han blev inkallad för 6 år sedan. Jag fick se bilder av afhganistans natur, av deras bostäder, av de andra soldaterna och mycket mer. Jag fick veta att han glidflyger, hoppar fallskärm och att han i afghanistan verkar som pilot. Han berättade att det bästa han vet är att sitta och lyssna då hans systerdotter spelar piano. Han berättade att han älskar säckpipor. Och vi kom överns att om någon av oss någongång åker till irland måste vi gå in på den minsta lokala puben vi hittar, ta en öl, och undersöka om där faktsiskt sitter fem skäggiga karar och smuttar guiness eller whiskey.
Aldrig hade jag trott att amerikanska soldater som tjänstgör i afghanistan skulle vara så.. mänskliga. Därför svider det att kollegor, som han kände eller inte kände blvivit nedskjutna. För det var antagligen inga tortera, utan mänskliga soldater med drömmar och intressen de brinner för.

ville bara säga..

..ja bryr int mej!

Lallalllalaaa

Vissa människor lämnar mer avtryck än andra

I mitt rum finns starka avtryck av en människa jag träffade i torsdags.
De allra flesta man bara träffar en endaste gång glöms oftast bort redan
till nästa dag. Men inte denna människa. Förutom att denna människa var
extremt påläst, smart och inspirerande men samtidigt ödmjuk lämnde han
andra mer materiella spår. Mitt rum har numera endast mysbelysning, och
inte en endaste stark lampa. Mitt täcke har blivit lite rockigare med
hjälp av pinser. Och jag har en ny spotifylista, med musik jag aldrig
annars skulle ha upptäckt.
Det är lite smått bittersweet att jag högst antagligen aldrig kommer att
träffa människan igen.

det positiva tänkandet is back!

Optimisten i mej är tillbaka! Wuhu!
Det enda som behövdes var en gulisintagning, en bra kväll på ollis, lite kärlek och storstädning i lägenheten. Och ett möte på stan med en ganska random person.

Jag måste endå meddela ett par saker, så kanske jag i fortsättningen inte behöver ha en klagoblogg:
Om du verkligen inte gör något för mej,
förvänta dej inte heller att jag ska göra något för dej.
Jag ger gärna utan att vara säker på om jag får något tillbaka,
men utgå aldrig från att jag kommer att göra det.

Klagobloggen

Jag tror jag borde döpa om denna blogg till klagobloggen.
Jag lovar, jag har inte en endaste positiv sak att säga.
Ikke.
Egentligen har jag inget att sura över.
Men jag gör det endå.
För att jag kan?

samboliv är fantastiskt

Ibland är det kiva att ha sambon.
Som typ när man är skithungrig, har brottom och håller på att laga makaroner,
man ser att vattnet just börjat koka och stiger upp för att hälla i makaronerna.
Då kommer en jävel och häller i sina egna makaroner i mitt vatten,
och tar sedan i sin egen kastrull i vilket vattnet just kokat upp,
och häller det i diskhon.
Då, blir man arg.
Om man dessutom har lågt blodsocker på grund av hungern kan det sluta med att man tar upp en förpackning med fetaost och slänger den i huvudet på folk.

world, are you fuckin' with me?

Kära värld.
Idag hatar jag dej ovanligt mycket.
Jag känner för att fly till en annan del av dej.
Men först måste jag skaffa studiepoäng så att jag inte blir tvungen att betala tillbaka en massa studiestöd och därmed bli bitter OCH fattig.
Tills att jag fått ihop de studiepoängen tänker jag leva mej in i någon annas värld genom böcker och fantisera om vad jag ska göra efter att detta skolår är slut.

Ja, jag vet att min blogg blivit fantastist negativ.
Men för tillfället är jag så förbannat negativ.
Det mesta suger helt enkelt.

and oh, murphy - kyss mej i röven!