ett långt inlägg om ett random möte

Läste just en artikel i aftonbladet om att en helikopter med amerikanska soldater kraschat i afghanistan. För någon månad sedan skulle jag inte brytt mej alls, inte efter att ha sett bilder på hur amerikanska soldater torterar deras fångar. Men nu svider det til lite.
För cirka en månad sedan på tåget från helsingfors hade jag fått plats brevid en man i 20-årsåldern. Jag sa hej, och tänkte sträcka fram handen för att presentera mej, men mannen tittade snabbt på mej för att sedan vända sej mot fönstret, nehepp tänkte jag och satte mej ner. Mannen hoppade av kort därefter, och på hoppade en annan man i 30-årsåldern som skulle ta 20-åringens plats. Jag såg direkt att han inte var finsk, och att han knappast åkt tåg i finalnd förr, förvirrad som han var. Han visade sin biljett för mej och jag berättade att hans plats var den brevid mej. Vi presenterade oss och han satte sej ner utan att fortsätta konversationen, hans bror som bor i finland hade berättat att det är så man gör i finland. Men jag var inte nöjd så, utan gjorde ett nytt försök med att presentera mej för en främling som man delar bänk med på tåget. Denna gång gick det mycke bättre, jag fick veta att Mark var american, att detta var hans första gång i finland, och hans första gång utanför afghanistans gränser sedan han blev inkallad för 6 år sedan. Jag fick se bilder av afhganistans natur, av deras bostäder, av de andra soldaterna och mycket mer. Jag fick veta att han glidflyger, hoppar fallskärm och att han i afghanistan verkar som pilot. Han berättade att det bästa han vet är att sitta och lyssna då hans systerdotter spelar piano. Han berättade att han älskar säckpipor. Och vi kom överns att om någon av oss någongång åker till irland måste vi gå in på den minsta lokala puben vi hittar, ta en öl, och undersöka om där faktsiskt sitter fem skäggiga karar och smuttar guiness eller whiskey.
Aldrig hade jag trott att amerikanska soldater som tjänstgör i afghanistan skulle vara så.. mänskliga. Därför svider det att kollegor, som han kände eller inte kände blvivit nedskjutna. För det var antagligen inga tortera, utan mänskliga soldater med drömmar och intressen de brinner för.