.. jag har en plan. För nästan allt. Inte planer för framtiden, kvällen, studier och sånt utan krisplan. Jag vet exakt hur jag ska agera om några usligheter händer. Till exempel hade jag som yngre utförliga planer på hur jag skulle agera ifall att huset började brinna eller en mördare kom in på natten, jag hade en plan på hur jag skulle få ut alla levande och vad jag skulle ta med mej. När jag var riktit ung hade jag i hemlighet en färdigpackad väska med det jag ansåg vara viktigt; mat, kläder, kniv, tabletter som rengör vatten, fiskelina med tillhörande krok och kramdjur. Riktigt så förberedd är jag inte längre, men jag måste alltid ha en plan på hur jag och alla som är med mej kommer ur en uslig situation. Tyvärr finns det tillfällen då jag är väl medveten om att min krisplan kanske inte kommer att funka. Då kommer paniken. Bästa exemplet är umeå i somras: 7.5 meters båt, vågor större än jag någonsin sett, båtchaufför som aldrig själv kört över till sverige tidigare, flytvästar som inte kunde ta tillräckligt med vikt, Mickes förmaningar om att åka över och värst av allt var min magkänsla. Vi åkte över iallafall - på tredje försöket. Jag gjorde självklart upp en krisplan, jag visste att den inte skulle funka, men det var bättre än inget. Jag drog fram varendaste flytväst och såg till att tvinga alla jag kunde att ha på dem. sedan tog jag fram min telefon, vecklade upp den, skickade instruktioner till Steffe vem hon skulle hälsa om vi inte överlevde, tryckte in 112, stoppade in den i en plastpåse och knöt igen så hårt jag kunde. Att det inte fanns någon sändning mitt på havet försökte jag ignorera. De första två timmarna var det värst jag varit med om utan att något egentligen hänt. Jag åker aldrig mera över med en liten båt.
Bilden ovan är jag på vårt första försök att åka över, vilket vi avbröt p.g.a. mina tårar och böner. När bilden togs hade vi ännu inte sett de gigantiska vågorna. Jag kan lova att det lilla leendet som lyser egenom ögonen snabbt försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar