Panik i mitt lilla huvve.

I mitt inre råder nu fulltsändig paniiiik! Jag har inte vågat kolla kontot på en vecka, och speciellt inte efter vikingamiddagkvällen. Idag tog jag tillslut modet till mej, åh fy fan det var inte någon trevlig syn. Visst fanns det där pengar, men jag har ännu inte betalt hyran eller en endaste räkning denna månad. Fy farao. Som tur fick jag för några veckor sedan en trevlig "räkning", en återbetalning! Så jag sprang till banken med det brevet och fick pengarna i handen. Schysst att ge pengarna i handen, det gör ju räkningsbetalandet betydligt svårare. Det värsta är att jag har lovat så mycket denna månad, ska bland annat på glöggrundan. Buss, hotell och drickande lär knappast bli billigt. Dessutom lovade jag Hannes igår att vara hans avec på årsfesten. Årsfesten är årets dyraste studiegrej, men eftersom jag sysslar med mitt carpe diem:ande så bestämde jag mej för att tacka ja. Kommer säkert inte att ångra beslutet senare men just nu så innebär det endast paniiiik! Hur fan ska jag ha råd med en långklänning? Snart ringer jag till mamma och gråter, hon kommer säkert att tycka jättesynd om mig då jag festat upp mina pengar och därför inte har råd att spendera hundringar på långa klänningar och äta trerättersmiddag. Sure thing. Jag måste helt enklet komma på en plan b. Kan ju göra som jag brukar säga till min vän oskulden; "sälj röven på stan!".

Personlig lama är det som gäller denna månad alltså, trots att jag jobbar på indrivningsbyrå. Som tur vad har jag som socialpolitikstudernade full koll på hur man som finländare hanterar detta; man super och föder barn! Det sistnämnda tänkte jag skippa. Men idag blir det 90-talskväll på ollis. Ekonomiskt? nej. Ångest på två sätt imorgon? ja. En bra idé? Semi. Värt det? Vet inte, men man måst ju test för att veta.